FNL, IBM och Globaliseringen

Deborah, som jag träffade på flygplatsen i Bangalore, berättade om hur Vietnamkriget och motståndet mot det format hennes liv, och om hur den tiden kring skiftet mellan sextio- och sjuttiotal hade varit full av kamp, men framför allt av mening. Förutom att det fick mig att lägga på tio år på hennes ålder, fick det oss naturligvis också att jämföra med min generation.

Min generation har inget världskring som våra farföräldrar, och ingen samhälsomprövning som våra föräldrar. Istället, om man letar (det går jag faktiskt att bara sätta sig ner och gnälla istället, de finns en mängd sådana böcker ute för den som vill läsa gnäll), hade vi dotcom och vi har globaliseringen. De svåra är att det här är skenden som, hur världsomrörande de än må vara, men bara kan angagera sig i som individ – det finns ingen marinkår eller FNL-rörelse man kan gå med. Visst, i förvirringen försöker många (inklusive de som var med i FNL) att angripa den nya situationen med de gamla verktygen och starta små attackklubbar, men deras meningslöshet torde väl vara uppenbar för de flesta.

Som Big Blue säger: This means something. Dags att ta reda på vad.

Kipling?

Människor brukar beskriva mig som arrogant, och jag brukar ge dem rätt. Jag trodde att det skulle kunna vara en tillgång i den totalt absurda tillvaro jag just nu befinner mig i som västerlänning på ett femstjärnigt kolonialtidshotel i Indien, men jag har världigt svårt att få det att flyta bra och känna mig naturlig när jag hela tiden omges av tjänstefolk.

Sammtidigt – På andra sidan jorden...

Klockan är halv sex på morgonen och det börjar försiktig att ljusna över Madras. Mitt plan till Bangalore skulle gått vid sex, men är tre timmar försenat. Jag blev varnad för att åka Indiskt inrikesflyg, men för att få en hel dag i London igår fick det bli så här ändå. Jävla u-land. Allt ser ut som om det vore femtiotal här. Ankomsthallen var ett skämt, fördatoriserat med dålig luftkondistionerning liksom. Om man är så jävla dumma att man lägger sitt land nere vid ekvatorn får man väl åtminstone lägga lite energi på luftkonditionering. Lär er av Florida för i helvete.

Tre timmars försening. Min plan var att snabbt komma till Bangalore, checka in på mitt femstjärniga hotell, koppla upp mig på internet, ta en dusch, och sova lite. (Ja, jag har också noterat att jag numera använder Engelsk kommatering.) Jag ringde just hotellet – de hade kollen ”har vi lovat att hämta dig så kommer vi att hämta dig – vi har flightnumret”. De kan inte vara indiska.

Man kan ju drömma om att det skulle finnas internet på en flyplats – vad skulle det vara bra för? (Det känns inte som om jag och Indien har fått en så bra start.) En av flyplatsvärdarna (a.k.a. kille i slips med walkie-talkie. Han är betydligt mer lik de indier jag känner från Kalifornien än någon annan hittills.) var just förbi och frågade vilken flight jag var bokad på. Han skrattade bara när jag sa att jag höll ordning på den genom att titta på skärmarna - ”litar du på dem???”. Han lovade i alla fall att hålla mig informerad. Jävla u-land.

“Passoppen” som sköter loungen här har två gånger misslyckats med att ge mig något jag törs dricka. Något som är steriliserat på fabrik alltså. (Importerat från något i-land är väl bara att glömma.) Men en kola i flaska skulle väl kostat som hans dagslön. Jävla u-land. Lounge förrresten, skolmatsal från någonstans mellan femtio och sjuttiotal liknar den mest. Blä.

Nu har det ljusnat ordentligt, och jag har lyckats döda en halvtimme genom att skriva. Har de inga fönsterputsare i det här jälva u-landet eller? Igår var jag på Jermyn street och handlade herrkläder och idag sitter jag i en skolmatsal och tittar på stillastående flygplan genom smutsiga fönster. Allt är förlåtet Arlanda! (Till och med det där knäppa trapphuset man var tvungen att gå genom från inrikeshallen om man skulle flyga med BA.) För att komma till inrikeshallen här var man tvungen att gå utomhus i en knäpp, smal gränd dåligt lagda plattor där flygbolagen sålde biljetter ur korvkiosksluckor. Och jag som tycket att England ger u-landsvibbar eftersom de ofta har olika kranar för varmt och kallt vatten. Här har de antagligen inte uppfunnit vattnet ännu.

Jag ville verkligen inte flyga till Indien i morse utan sneglade längtansfullt på de civiliserade destinasionerna redan då. Publiken får väl avgöra, men Mathias och Indien låter väl egentligen inte som någon bra ide ens som ide.

I’m from California you know

Jag är i Florida och sa det för första gången idag. Alla inblandade insåg naturligtvis att det inte var sant. (Men samtidigt – ingen är från Kalifornien.) Gissningarna brukar annars inkludera Wisconsin, vilket är rimligt, och Australien, som bara är knäppt.

Vet Inte

Det hände två saker idag. En av killarna bars ut på bår med bröstsmärtor och mina chefer blev ett snäpp tydligare, sa till mig att jobba mindre, och gav mig tvångsledigt på fredag.

I Amerika

Flygresan gick utmärkt, min bruna manchesterutstyrsel uppgraderade mig till till business över atlanten och jag sov lite i den betydligt trängre stolen mellan Chicago och San Franciso. Jag vet att jag en gång i tiden ville att mitt liv skulle vara som en levisreklam, nu nästan femton år senare funderar jag på om det inte borde vara mer som en atlantflygning i business class.

Förarlösa tåg på monorail är vardagsmat nu för tiden, jag vet det, men jag gillar dem ändå. Lite framtid som kommit av sig, som science fiction från sextiotalet. Eller nåt. Hursomhellst tog det mig fråm terminalen direkt till biluthyrningen där jag fick min mazda6 uppgraderad till en rejäl amerikansk SUV. Jag gillar den också.

Min tillfälliga lägenhet ligger ett par minuters bilfärd från kontoret. Den är betydligt bättre än jag hade vågat hoppas på. Fin nog att kunna ta dig familjen faktiskt. Villaområdena runt är också jättefina, det är mycket vatten i området och många söta små träbroar över.

På jobbet är de jättetrevliga. Teamet är kännt för att vara väldigt bra, och vår chef för att vara ganska hård, men jag tycker det verkar som att hon är bättre på att motivera folk än vad många andra är. Jag har fått en cubicle omgiven av ryska programererskor. Arbetsplatsen beredvid min är helt översållad med (vad jag antar är) budistiska bilder, foton, växter, målningar, dikter och två små eldrivna vattenfall(!). Hursomhellst är det väldigt spännade att vara här på det sägenomspunna huvudkontoret.

Till min förvåning sitter det tre svenskar till på min våning. (De blev lika förvånade när jag dök upp.) Jag blev hembjuden till Mikael, som jag kännde lite lätt från Oracle i Sverige, på barbeque i fredags. Han, hans fru och deras sex månader gamla dotter bor i ett fint litet hus i Palo Alto.

Lördagseftermiddagen spenderade jag i nordvästra SF med Betty, min hyreshittarkonsult, i hennes Lexus. Utmärkt bra att ha någon som sköter snacket med sig. Eftersom hon kan marknaden bättre än uthyrarna och vi hade varsin snygg kostym på oss (jag i linne, hon i kritstreck) gick det väldigt bra – vi fick ned en 3200 lägenhet till 2600, men den tror jag ändå inte att vi vill ha.

Vi har ställt ganska hårda krav på den lägenhet vi vill ha, särkillt vad det gäller att den ska vara fräsh och ligga i ett bra område, så de fick jobba hårt när de letade fram förslag åt oss. Ju fler ställen jag så, desto mer övertygad blev jag om att den första vi tittade på var bäst. Den saknar egen uteplats, men har två små balkonger och är i övrigt jättefin. Området är också trevligt med många stora fina villor, flera lekplatser och nära till en stor park. Dessutom ser man havet om man går över krönet ett kvarter från där vi vill hyra. Så nu ska jag bara se till att får ordning på alla papper så flyttar vi till Presidio Heights.

Igår var jag och handlade för första gången också. Det var annorlunda, inte bara för att de säljer alkohol i vanliga butiker, utan äver eftersom det fanns typ 200 sorters glass, 50 sorters smör, etc, etc. Idag (Söndag) tänker jag försöka får lite gjort här på jobbet och sen se om jag kan köpa en film någonstans. (Min hyresrum har DVD-spelare.)

På ångbåtsbryggan

Det var en ljus morgon. En stund senare skulle strövande bröllopsgäster fylla stranden. Men nu var det bara jag, och ute på fjärden, en ensam segelbåt. På andra sidan strandens privat område-skyltar låg en volleybollplan tätt mellan vattnet och klipporna. Välskott och snygg, men antagligen för liten och inklämd för att faktiskt kunna användas.

Varje våg kröntes av vitt skum innan den slog mot ångbåtsbryggan. Jag vek noggrant ihop tröjan och ställde mig med tårna utanför den yttersta brädan. Den svala vinden fick huden att knottra sig, men höstsolen värmde. Vårt skandinaviska ljus är vitare än många andras. Ljusare, men svalare mot klipporna.

Det hade varit ett bra bröllop. En vacker klänning i rena linjer och en välsittande frack. Jag hade varit toastmaster och gjort det bra. Militäriskt och med god hjälp av en sånganförare från OD, men bra. Jag är bra på sådana saker, och det hade varit en bra fest. Goda vänner väl gifta.

Jag valde en låg, flack bana. Kanske ett dåligt val för en sådan morgon. Kanske rent av fegt. Vattnet var mycket kallt.